Hur det hela började

Av Fredrik Ekelund
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

För fem år sedan var jag inbjuden till Kap Verde på en författarresa organiserad av Svenska Institutet och Svenska Afrikagrupperna. Med på resan var, bland andra, Mikael Niemi och Inger Edelfelt. Tre veckor i Lissabon och på Kap Verde gjorde att vi lärde känna varandra och Mikael förstod nog rätt snart ? om han inte gjort det tidigare ? att jag var ?intresserad av fotboll?, som det heter.

Något år senare fick han en förfrågan på bokmässan i Frankfurt av den italienske förläggaren Paolo Verri ifall han hade lust att plocka ut ett svenskt författarlandslag i fotboll. Det hade han inte eftersom hans passion på idrottens område är långa löprundor i skogen, Vasalopp och ensliga skidspår. Osökt, får jag förmoda, gick hans tankar till mig. Han tog kontakt, jag tyckte det hela lät som en rolig idé och gav mig i kast med uppdraget. Vad som, enligt Verri, stod på programmet var ett ?VM i författarfotboll?, ett ?Writer´s League?, som det också kallades, i Toscana hösten 2004. Förfrågan om det hela fick jag i mars samma år och efter några veckors funderande, sökande, bläddrande i matrikeln och frågande runt hade jag fått ihop nåt som såg ut som ett hyfsat starkt landslag med svenska författare där en majoritet lirat aktivt på småklubbsnivå - om än för längesen.

Problemet var att denne Paolo Verri sedan inte hörde av sig och när jag ringde eller skickade e-post fick jag inga svar. Allt arbete med laget verkade ha varit förgäves och inte förrän i augusti samma år fick jag svaret: ?There will be no tournament? från den gåtfulle Verri. Jag kände mig både lurad och besviken och förbannade min egen naivitet. Ordet ?Verri? blev snabbt en synonym för skojare i min värld. Som tur var hamnade inte det ihopsamlade laget i datorns papperskorg. Det låg kvar i en mapp bland övriga dokument och när så denne Verri behagade ringa igen, året därpå i april, med en förfrågan om samma sak: ?Writer´s League? i San Casciano i Toscana så fick han ett dämpat, nästan surt men dock: ?Yes, I will see what I can do? till svar, väl medveten som jag var om att allt arbete med laget redan var gjort.

Ny förfrågan gick alltså ut, dock garderad med ett: ?Jag är inte helt säker men det verkar som om??. Det ena positiva svaret efter det andra droppade in men eftersom den planerade turneringen kolliderade med bokmässan i Göteborg försvann rätt snart tilltänkta namn/spelare som Åke Edwardson, Kjell Westö, Ernst Brunner och Michael Economou. Vi var tio eller elva och under sommaren dammsög jag febrilt landet på spelare, till och med den 60-årige Olle Svenning fick en förfrågan som han dock avböjde generat med hänvisning till ålder. Samma med Lennart Hagerfors. Till sist vände jag mig till Danmark och Finland för att få ihop de femton spelare jag misstänkte att vi skulle behöva och efter en del om och men blev Jesper Wung-Sung, Karsten Himmelstrup (Danmark) och Mika Wickström och Juha Kanerva (Finland) ?klara? för Sverige men det var inte förrän jag var nere i Milano i början av september på stor presskonferens med Ungerns lagkapten, Peter Ziláhy, och Italiens Alessandro Baricco som jag insåg att allt Paolo Verri pratat om och skickat e-brev om faktiskt var sant. Riktigt sant.

Resten är historia. Vi kom. Vi sågs. Vi segrade (Sverige-Ungern 2-1 i semifinal, Sverige-Tyskland 5-0 i finalen) men vackrast av allt var att natten efter finalen få krypa ner i en av San Cascianos heta källor med en kall öl i handen och titulera sig ?världsmästare? samtidigt som blicken drunknade i Toscanas stjärnhimmel.

Fredrik Ekelund, capitano della squadra svedese.