31 år på gress

Gräv där du står!
 
Just fotbollsspelare med författarambitioner bör väl inte ta rådet alltför bokstavligt men Arild Stavrums överraskande välskrivna debutroman handlar om just det han själv upplevt. I ”31 år på gress” (Forlaget Oktober) är det omöjligt att särskilja bokens ”Joachim” från den före detta Allsvenske skyttekungen i Helsingborgs IF.
 
Det är en roman full av förakt för sportjournalister, domare, fotbollsledare, agenter, hela staden Molde och fotbollsklubben Rosenborg.
 
Plus självförakt och ångest. För karriären och för knäna. För cyniska försvarare och för den där jävla hälsenan som kommer gå av när som helst. Och så måltorkan. Mål är enda skillnaden mellan himmel och helvete.
 
Stavrum hoppar ständigt mellan jagets fiktion och fotbollens verklighet. När Joachim oroar sig för skador tar han bland annat upp Henrik Larsson och Tomas Brolin. Larsson, konstaterar han, kom tillbaka medan Brolin blev dammsugarförsäljare, fast med rättigheter:
 
”Blir man skadad och inte kan byta påse får man yrkesskadeersättning. Dock inte fotbollsspelare med mindre än att något sensationellt inträffar. Någon i publiken kastar en kniv i din rygg, eller ribban lossnar och ramlar ner i huvudet. En vanlig tackling gör dig rättslös, ifall den inte är från domaren.”
 
Jag tycker inte att 36-årige Stavrum ska ge upp sitt dagliga jobb som fotbollstränare i en norsk toppklubb men ”31 år på gress” är en genuint underhållande och avslöjande roman om livet som förmodad målgörare i 2000-talets skandinaviska elitfotbollsfabrik.
 
/Magnus Sjöholm