Är det någonstans man ska testa påläggskalvarna så är det på Smörlyckans IP i Lund. Och detta gav mer mersmak. Alla våra sex debutanter skötte sig över förväntan och träningsmatcherna gav det resultat vi önskade: Författarlandslaget är redo för Norge på Bokmässolördagen.

Vädret var högsommaraktigt (typiskt hösttropiskt) och stämningen god, för att inte säga smått uppsluppen. En sångare gjorde illa sitt knä och fick bäras ut, en doktor fick käken avslagen av en kollega men annars var det blott de vanliga bristningarna och sträckningarna som i någon mån smolkade den jovialiska atmosfären.

Vi började med att förlora mot Islands läkarlandslag på gräsplanen. Inte så konstigt eftersom många av oss inte spelat fotboll på ett tag och speciellt inte elvamannaboll. Positionerna inföll sig inte helt naturligt och vi grötade gärna ihop oss i mitten. Vårt enda initiella vapen var Tichy men en isländsk armbåge i vänsterögat hejdade hans framfart. Motståndarna, många unga i Lund boende läkarkandidater, spelade hårt, på gränsen till stämplingsfult, och avgjorde i första halvlek på en ganska tveksamt dömd straff –  åtminstone från mitt usla perspektiv vid mittlinjen.

I andra fick vi lite bättre bred och djup och hade sista fem minuterna en hyfsad press med flera målchanser. Den unge, snabbe, duktige isländske målvakten var dock irriterande kvick och följdsam. En rejäl straffsituation kan vi dock stoltsera med. 

Det skulle sedan visa sig att på de två resterande konstgräsmatcherna spelade vi både upp och sams oss. Hade vi bara fått möta islänningarna i en senare match hade resultatet troligtvis blivit annorlunda. Vår förlust var alltså effekten av otur i lottningen emedan islänningarna dock, under den reella matchen, vann rättvist. De skulle sedan vinna hela turneringen.

I nästa match mötte vi Malmö Operan. Första halvlek var ganska jämn. Vi tog ledningen genom debutanten Henrik Annemark som med sträckt vänster ”nonade” in en hörnretur utanför straffområdet. Målvakten måste varit väldigt skymd.

Motståndarna kvitterade på ett långskott som studsade i stolpen insida och vid andra stolpen dök en bred bas upp – de var nämligen den genomgående kroppen bland sångarna, eller så var de i huvudsak scenarbetare specialiserade på tunga lyft.

I början av andra gjorde Fredrik ett oerhört vackert mål med vänster vrist på halvvolley från en vänsterytterposition – bollen flög i en flack bana 35 meter och sänkte sig vördnadsfullt först vid anblicken av det bortre krysset.  Motståndarna kvitterade igen på en boll som först skruvade sig till höger, dit jag slängde mig, och sedan åt vänster dit jag inte hade slängt mig. Det kändes lite frustrerande. Speciellt som få av mina lagkamrater noterade den märkliga Roberto Carlos-skruven.

Vi har mött det svenska läkarlandslaget två gånger tidigare och endast vunnit en gång. Först 3-2 i Uppsala och sedan en pinsam 0-1 förlust på Grimsta där vi var klart bättre. I Lund saknade vi båda en del nyckelspelare men det var aldrig någon tvekan om att vi skulle bryta traditionen.   Vi tryckte på direkt och tog ledningen genom att Henrik Annemark språngnickade in 1-0. Tror han gjorde även 2-0 i första men minns inte hur. Vi skulle dessutom gjort ett par mål till, speciellt han med drömmålet, både före och efter paus. De sista fem minuterna slappnade utespelarna av något vilket innebar att läkarna fick skarva in en boll i en lyra över mig och just under ribban. Jag borde naturligtvis tagit den liksom alla andra mål men min skadade bakre lårmuskel medgav inte några större hopp snett bakåt innåt. Sedan tog matchen slut men 2-1 var verkligen i underkant.  

Vi i ledningen gladdes åt att ingen spelare föll ur ramen. Visserligen var det lite stelt och osäkert i första matchen men sedan spelade vi överraskande bra. Bland debutanterna måste nämnas Tomas Peterson som har all heder av sin tappra strid på mittfältet – detta trots att hans tår rdan tidigt demolerades av en ondsint motståndarsula. Som högerback tvingades han möta 30-35 år yngre spelare men höll ändå rent på sin kant. Lite väl pedantiskt kanske med tanke på ”straffsituationen”.

Bo Reimer växte allt mer ut som en rakryggad om än något motvillig mittfältskung med bra speluppfattning och korta, precisa ansvaröverlämnanden av bollen. 

Jörn Lindskog hade problem i början med sina splitter nya nya skor men det graciösa löpsteget med högt lyfta knän var det absolut inget fel på. Framförallt i sista matchen visade Jörn från sin ytterstavänster-positionen att han spelat mycket boll. Många vunna närkamper och bra passningar utmärkte hans aktioner.

Carsten Svensson var som vanligt en iller på mittfältet med underbar speluppfattning. Tyvärr tvingades han utgå efter islandsmatchen och vi förlorade nämnvärt i intencitet och konstruktivitet.

Patrik Lundberg var en duktig närkampsspelare bra blick för spelet och med hög intencitet, inte olik Carstens. Det är inte omöjligt att Patrik redan nu är mogen större uppgifter. 

Henrik Annemark med tre mål i debutturneringen är 34-åringen ( en uppskattning) naturligtvis ett namn för Författarlandslagets parnass i decennier framöver. Faktum är att jag redan kontrakterade honom efter uppvärmningen där hans robusta fysionomi satte djupa spår i många medvetende. Ett handslag och truppen till landskampen i Göteborg utökades. Trots målen är jag dock inte säker på att hans fart räcker till i anfallet. Jag ser nog hellre Henrik som en bollvinnare och djupledslöpare bakom kedjan och i symmetri med Martins offensiva utflykter.

En eventuell Jobspost ( fritt efter Job och hans problem) är att Ronnie Sandahl skadade ena lårets framsida. Jag hoppas han använde isen på banketten till rätt saker.  Hjälten från Lillehammer behövs i Göteborg.
 
Truppen till landskampen mot Norge kommer förmodligen att utökas med ytterligare ett eller två namn från Smörlyckan. 

Tack till alla som kom, från när och fjärran; spelare som supportrar såväl som förbundsfolk, tillika dokumentarister, från Författarcentrum Syd.

Ett stort tack till Läkarlandslaget som arrangerade den solstinna och trevliga tillställningen och en speciellt varmknådad tanke av tacksamhet till Carsten Thelander som masserade oss hela eftermiddagen och framförallt after-match så vi kunde ta oss till banketten för någorlunda egna ben.

Isländska läkarlandslaget – Författarlandslaget 1-0 (1-0)
Författarlandslaget – Malmö Operan 2-2 (1-1)
Sv. Läkarlandslaget – författarlandslaget 1-2 (0-1)

Spelare: 

Henrik Annemark (debutant)
Gunnar Ardelius
Stefan Blomgren
Per Brinkemo
Michael Economou
Fredrik Ekelund
Pontus Lindh
Jörn Lindskog  (debutant)
Patrik Lundberg (debutant)
Tommy Olofsson
Tomas Peterson (debutant)
Aage Radmann
Bo Reimer (debutant)
Ronnie Sandahl
Magnus Sjöholm
Carsten Svensson (debutant)
Andrzej Tichy

Lillehammer 31 maj 2008

Sveriges allra, allra första fotbollslandskamp spelades mot Norge en ljum sommarsöndag i Göteborg. Den stora nyheten den här dagen var engelska flottans besök och att ett engelskt logementfartyg under natten hade sprängts i Malmö hamn.

Den nytillträdde konungen Gustaf den V, han som bara tre år tidigare en gång för alla förlorat Sverige sista koloni, gav sig i ilfärd till MAS för att besöka de skadade strejkbrytarna.

Några dagar senare var Anton Nilsson fast. Ett år senare utbröt storstrejken men den 12 juli 1908 var det dags för fotboll. 11-3 slutade den matchen mot norrmän som var ännu större nybörjare än svenskarna – till exempel bar deras målvakt samma röda tröja som utespelarna.

Om detta kan man läsa mer om i Jesper Högströms nyutkomna och utomordentliga bok: ”Blågult - fotbollslandslaget genom 100 år” (Offside förlag).

Eftersom SvFF inte verkar ha planerat in någon jubileumsmatch fick vi i Författarlandslaget ta saken i egna händer – vi gör ofta det. Det är vårt riktiga jobb, faktiskt.

Egentligen började det redan för två år sedan, i Åmål. Vi skulle spela en ”kändismatch” mot Dalsland i samband med bokdagarna där. På grund av semestrar och fysiska återbud var det svårt att få ihop folk och av geografiska skäl bestämde jag mig då för att söka lyckan västerut – jag ringde alla norska telefonnummer med litterär anknytning som jag överhuvudtaget fick tag på. Jo Nesbø som lär ha varit en oerhört bra fotbollspelare, tackade nej eftersom han knappast hade några knän kvar. Karl Ove Knausgård höll på att flytta till Malmö, Jon Fosse kände sig mycket hedrad över anbudet men förklarade, på ett ännu mycket mer älskvärt sätt, att han närmast avskydde fotboll. Anne Holt var på författarturné medan Jon Michelet och Dag Solstad, dessa båda apostlar, för att inte säga kyrkofädrar, i den Nordiska fotbollslitterära förkunnelsen, hade passerat zenit på sina respektive bollbanor.

Många kände sig kallade men få hade den rätta kalendern. Till slut var det bara en som kom: Gunstein Bakke. Eller, han anlände aldrig. Dagen före match skadade han knäet, fick lämna återbud och författarlandslaget fick bara 1-1 i denna inofficiella vänskapsmatch där namn som Johan Tell, Ida Linde och Bob Hansson istället gladde gräs, publik och lagkamrater, med sin konst.

Några veckor senare mailade jag över en lista till Gunstein med nummer och adressuppgifter till cirka tjugo norska intressenter och föreslog att de kanske kunde bilda ett landslag och möta oss i ren och njutningsfull fotkamp. I Dalsland eller annorstädes.

I Lillehammer i slutet av maj 2008, när jag nu träffade Gunstein för första gången, berättade han att de bar på en trupp av 19 skönlitterära författare och att de, till många dramatiker och fackboksförfattares irritation, ja närmast vrede, tyckte de andra skulle bilda egna landslag.

Det är en fantastisk utveckling. Redan i sin första landskamp har Norge samlat ett bra lag, ungefär i tysk klass, men jag är övertygad om att laget skulle bli ännu bättre i fall man struntade i den här genremässiga apartheiden och tillät även fackboksförfattare i laget. Ja , kanske till och med någon enstaka översättare även om jag vet att just den frågan är känslig och lite infekterad.

Det var ett fantastiskt arrangemang vi bjöds in till. Norsk Litteraturfestival i Lillehammer startade strax efter OS 1994 och har växt explosionsartat. Det är förmodligen Nordens största författarfestival och kunde i år, förutom Författarlandslaget, stoltsera med en rad kända svenskar gäster som Henning Mankell och Torgny Lindgren.

Mer om evenemanget, och våra fyrkantiga, (i motsats till våra runda) upplevelser, på annan plats. Nu ska jag försöka beskriva hur man besegrar Norge med 5-2 i fotboll. Även denna gång hade hemlandets kungahus något annat för sig. En norsk prinsessgemål lär vara både bra på att skriva och på att spela men han var inte på plats – kanske är han fackboksförfattare?

Eller så ville han inte ge sina benhinnor och höfter en så otrevlig upplevelse som att spela på första generationens, denna urtida primat, till konstgräs. I sammanhanget vill jag nämna att domartrion, fjärdedomare saknades, höll svensk division 5-klass, la matchen på fel nivå, brast i auktoritet och var lite väl hemmabetonade. Men de verkade snälla och vänliga och lyckligtvis okunniga om de dunklare hörnen av det svenska språket.

Allra bäst var speakern som dock hade svårt att förena sitt uppdrag med arbetet att beskriva kampen i dagstidningen Dagbladet. Inte beskrivningen men just perspektivet – det var endast han och linjedomaren som tyckte att norrmännens andra reduceringsboll verkligen var inne. Vi hade f ö stort nöje av hans referat, speciellt beskrivningen av poeten Pontus verbala vedergällning efter en osedvanligt ful, fysisk, eftersläng av de rödas råskinn.

Och hipp som happ var vi framme vid matchen. Laget:

Magnus Sjöholm – Aage Radmann – Stefan Blomgren, Pontus Lindh, Gunnar Ardelius ¬– Joakim Forsberg, Ronnie Sandahl, Martin Bengtsson, Gellert Tamas – Måns Gahrton, Fredrik Ekelund. Flygande avbytare: Tony Samuelson, Per Engström, Per Brinkemo och Tom Sebastian. Michael Economu var inte enbart skadad vänsterback utan även lagledare, sidlinjesideolog och inte minst vattenbärare i den tillfälliga mellannorska tropikhettan.

UK-ledningens taktik med att flytta ner halvnorrmannen Aage i en liberoroll var genial. Med tanke på backlinjens brist på erfarenhet, och därmed de teoretiska problem det innebär med med en hög offsidevillig försvarslinje, satsade Fredrik och Aage istället på bryta norrmännens illusoriska djupledspassningar. Försvaret satte press på de norska passningsleverantörerna och i fall de fick igenom några bollar hade Den frie spelaren Radmann redan läst dem ( passningarna alltså, kanske även passarna men där är jag mer något osäker).

Framåt skapade vi många chanser men det dröjde cirka en kvart innan Måns i motvinden snappade upp en dålig utspark, passade en fristående Fredrik som bredsidade 1-0 i tom kasse. Nästa mål kom strax därefter genom en svensk bicicleta av debutanten Ronnie Sandahl. Vi ägde matchen men släppte in motståndarna efter att de fått en fullkomligt felaktig straffspark. Den var hård och välplacerad men också lättläst – tyckte jag mellan stolparna. Jag var där, men ändå inte riktigt. Det var en mental parad men som sagt inte rent anatomisk. Efter det blev vi lite ängsliga och norrmännen skapade några hörnor fram till pausen efter 35 minuter.

Vi visste att det var vår match. Det upprepades flera gånger i omklädningsrummet. Det var väl bara förläggaren i Måns Gahrton som plötsligt gav uttryck för att: ” får de 2-2 kommer de bli djävulskt farliga”. I övrigt kände vi tillfredställelse och harmoni, lovande varandra att rulla boll och ha mer tålamod.

Exakt så kom också matchens avgörande kapitel att gestalta sig. Vi lät bollen göra jobbet och vår magnifike mittfältsregissör Martin kreerade den ena farligheten efter den andra. Han gjorde 3-1 på straff lika billigt och genialt slagen som det fall Måns iscensatte och som utlöste avblåsningen. Fredrik sköt med Gunnar Nordahlsk kraftfull precision 4-1 lågt i bortre burgaveln innan Martin avslutade en soloraid med att smeka upp lädret i det avlägsna, oskuldsfulla bortre krysset.

Det var alltså 5-1 innan norrmännen fick en lobb felaktigt betygsatt som mål. Jag vet visserligen inte vilka avvikelser från FIFA:s reglar som tillämpas i norska division 5 men jag har svårt att tro att bollar som inte ens är i närheten av att vara över linjen verkligen ska räknas som mål. Med tanke på hur förunderligt, ja närmast excentriskt, som landet ter sig i övrigt så kanske det verkligen existerar regionalt regelrätta ”norska mål”.

Vi kunde och borde gjort något ytterligare mål. Norrmännens mycket vassa anfallstrio hde även de flera chanser men de svenska uteförsvararna täckte skott mycket bra och de skott som kom fram neutraliserades tämligen enkelt. Målvakten, de vill säga jag, var också ute och bröt några långbollar i slutskedet när målvittringen tog överhand och Aage begav sig ”ut på tur” i de främre formationerna.

Norrmännen hade bara en offsideavblåsning mot sig – en felaktig sådan. De hade haft chansen att göra matchen jämn om de utnyttjat sitt psykologiska övertag från första halvlek men istället blev de försiktiga, drog sig hem med backlinjen, drog ut laget och gav, som resultatet av detta, bort mittfältet, initiativet och den största av de skinande pokalerna.

5-2 speglar väl ungefär bollinnehav och matchkaraktär. Norrmännen var inte dåliga men vi var bättre. Vårt helt nya innemittfält ( de delade också samma fjällmotellshytt) fann varandra direkt från kickoff. Pontus nu i gestalt av markerande inneback var lysande och hade 5-6 målchanser efter fasta situationer. Förlorade inte en nickduell på hela matchen trots hans av smärta och minnen dömda höftförbistring.

Stefan gjorde en bra debut som högerback. Spelade vist och klokt det vill säga enkelt – i just denna formella begränsning ligger naturligtvis det geniala – erfarenheten att förstå vikten av att begränsa ornamentiken. Var det tio dikter man kunde skriva, tyckte Goethe?

Gunnar kom till oss som Bosman ( han var redan där, på plats, inbjuden som ungdomsförfattare). Hans längd är lika imponerande som hans känsliga vänsterfot skolad i den uppburna vasalundsakademin. Tillförde stadga, räckvidd och vårdade på gränsen till vackra uppspel.

Aage har redan prisats – det är också han i rollen som den glade badgutten nyss uppstigen efter ett uppfriskande dopp i den brusande forsen och vars lekamen nu toppar vår fotodokumentation.

Jocke, vår tidigare anfallsavbytare, överraskade åtminstone mig med stabilt och mer storskaligt tvåvägsspel. Tyvärr hämmades hans vanligtvis så hurtfriska löpningar av en tidig och brutal tackling från motståndarnas egen ”Svend Gröndalen” eller vad nu den maniske bollhataren hette som i slutet av 70-talet förstörde Ralf Edströms karriär.

Ronnie och Martin var lysande. Kompletterade varandra bra och höll dribblande och annan teknisk briljans på en kamratlig nivå.

Gellert visade att han lyckats bevara formen trots ständiga veckomatcher med det tyska laget i Berlin.

Måns blir bara snabbare för varje säsong. Alla skotten hade kanske inte samma verkningsgrad men ge honom några år och han kommer bli vår egen Roland Sandberg med ett Jonny Ekströmskt löpsteg.

"Ekeluond" lever allt mer in i rollen som vår egen ”Bisone” denne kraftfulle genombrottman med stenåldersavslut. Så fort Fredrik närmar sig straffområdet med bollen lyfts hans högerfot likt en obeveklig, precis träklubba över det skadade, och snart avlivade, viltet.

Tony imponerade med sublima dribblingar och några crossbollar så vackra i sin snabbt flyende metaforik att självaste Kihlgård hade kunnat ha skrivit dem.

Per Engström debuterade och spelade efter hand med allt större självförtroende och pondus. I slutet av matchen excellerade han med praktiska dribblingar och vackert resoluta brytningar.

Per Brinkemo, en av hjältarna från Gamla IP i Malmö, skötte sitt jobb med sedvanlig noggrannhet och utan att ge efter för den offensiva drift och nyfikenhet vi alla någonstans bär på.

Tom debuterade i den otacksamma rollen som offensiv avbytare. Ändå hade han några vackra bollberöringar som så när hade kunnat resultera i en starkt koncentrerad rad i matchprotokollet.

Vad finns mer att berätta? Jo, massor. Följ länkarna under ”Aktuellt” och läs mer om våra individuella äventyr i det så speciella och berömda lillehammerska ljuset.

/Magnus Sjöholm, målvaktsdebutant och matchtecknare

2008-05-04 En fullständigt länklös söndagsmorgon
Jag har svårt att förlora. Kanske beror det på placeringen, den utsatt hesa, kisande, den behärskade panikens uttolkare, planens fyrvaktare som tvingas skörda det stormen odlar på klipporna. Under alla omständigheter känns texten alltför negativ nu när "eftermatchminnet" nyanserats. Vi gjorde inga mål mot läkarna och matchen mot finansmännen förlorades med 4-1. Men det var ju bara träningsmatcher...

2008-04-27 "En befrielseakt - en rannsakan av motiven"
En lång, sur försäsong närmar sig finalen. Efter åtta månader av högst personlig träning ( låter lite mänskligare än individuell) samlades Författarlandslaget på lördagen på Grimsta IP.

Vi på plastgräset i vårtemperaturen var: Aage, Fredrik, Magnus, Pontus, Stefan, Niclas, Måns, Pär, Jocke, Martin och debutanterna Ronnie Sandahl, Tom Sebastian och Christoffer Bergström.

Vår uppgift var 35 minuter mot Läkarlandslaget direkt följt av lika långa tid av träningsmatch mot Finanslandslaget. Två tuffa uppgifter för att trimma lag och moral och även till viss del lagmoralen inför den prestigefyllda vänskapsmatchen mot Norge om drygt en månad.

Det märktes att vi inte spelat ihop på ett tag. Varken ork eller organisationen var hundraprocentig, snarare komplex på ett sätt som för tankarna till en diktsamling från 1993 – många fraser, få passningsalternativ. Liksom 1993 var det i går alltför lätt att välja den långa bollen före bredsidans esperanto. Men framförallt var motståndet riktigt bra. Vi fick faktiskt stryk, för första gången i världshistorien. Inte en gång utan två och två negationer ger som bekant ett riktigt fett plus – konspirationsteoretiker hävdade också direkt efter slutsignalen att den andra matchen förlorades av just detta skäl – att två förluster var det enda sättet att rädda en seger. Å andra sidan var det blott en lättsam, splittrad träningsmatch, ingen riktig tävlingsmatch med assisterande domare och ära eller pris på spel.

Men först min berättelse med osedvanligt stora hål av ren kunskap – perspektivet var denna gång målvaktens. Min comeback som man i kortbyxor gjordes, efter Tommys sena återbud, piplös på den sägesomspunne målvaktspanterns post.

Kanske var avsaknaden av denna trygge fadersfigur och hans stora gröna trädgårdshandskar ansvarigt för vårt vanligtvis säkra försvars initiala vacklade. Läkarna utnyttjade några misstag i backlinjen och gjorde ett snyggt mål i mitten av matchen. Ett hårt skott i bortre burgaveln, isteget. Ett skott som letade sig mellan benen på en försvarare och ställde denne Magnus på hälarna, chanslös men lite bortkommen.

Vi kvitterade dock omgående och styrde därefter matchen. Skapade många bra chanser och frilägen men distriktsläkaren i motståndarmålet var både vig och modig. Hans snabba utrusningar och hockeymålvaktsblockeringar hindrade bollen från berättigad vila och återhämtning vid fem, sex tillfällen.

Istället stack (vad annat var att förvänta?) de för dagen i blåa västar skrudade upp och tofflade in segermålet. Jag minns inte det målet alls, inte ens vem som gjorde vårt eget mål. Kanske är det mindre relevant för berättelsen än vad jag tror? Kanske satt jag uppe alltför länge och pratade lätta minnen och underbar framtid med Joel och är blott alltför trött denna tidiga morgon på ett södergående X2000. Kanske är det som lokföraren plötsligt förkunnar i högtalarna i södra Sörmland: ” vi kommer köra lite saktare en stund och det beror på en tillfällig hastighetsnedsättning”. Är minnet så genialt simpelt?

Vi bytte sida och konfronterade de vitskrudade finanspojkarna. Vältränade, pardonlösa, löpvilliga. resultatinriktade och framförallt alltför sifferfixerade.

Vi orkade inte riktigt. Visserligen tog vi ledningen efter sju, åtta minuter då Martin slog en snygg, lång hörna som Pontus steg upp och mötte med sin rena panna vid bortre stolpen. Nicken bar som vanligt på vilja, och en rak omedelbar längtan om nätgemenskap.

Verkligheten mötte, strax under ribban.

Efter det gick stockholmsluften ur oss. Vi slutade springa hem till målvaktsdebutanten.

Kanske var Stefan lite okoncentrerad eftersom han just före avspark fått reda på att det bokomslag som pryds av hans ansikte blivit nominerat som ett av fyra bästa exemplen på svensk grafisk design år 2007?

Ledda av den sympatiske men duktige Johan Wallinder (en parafras på den grekiska sporttidning som ansåg Niclas vara tillräckligt trevlig men inte tillräckligt bra för Olympiakos) fann finansmännen breda gräddfiler genom vårt försvar. De hade kunnat köra in en SUV i straffområdet utan att vi märkt det. Centrallinjen fungerade hyfsat och vi skapade chanser men motståndarna kom ofta 3-2. 4-2, 6-3 och så vidare. Siffror men sanning.

Jag borde kanske tagit något av målen om jag varit snabbare ute och täckt skott men det är mödosamt lära sig att stå i mål igen, precis som det är att lära sig gå igen. DET minnet kivas ständigt med musklerrna och ännu cytostatstinna nervbanor – man vet hur man ska göra men kan inte riktigt. Och när jag väl var ute snabbt och kände mig jättestor så chippade Johan retfullt bollen över mig.

Jag minns, säkert, att jag trodde han skulle få sitt stora genombrott i Helsingborg i början av 2000-talet. Jag såg en blivande landslagsspelare i honom. Jag fick vänta tills i går.

Det blev fyra eller fem till slut. Vi lärde oss att ena mittbacken inte kan falla utan att resten av backlinjen gör det. I alla fall inte utan press på bollhållaren. Vi lärde oss i alla fall att yttermittfältare och ytterbackar måste delta mer i spelet och ha bättre kondition. Delvis på grund av Pärs tidiga skada. Nu blev det statiskt och stillastående alltmedan Martin och Pontus stred i mitten av mitten och sprang även för många av lagkamraterna. Och anfallet, från min position såg anfallet allt annat än komplext ut – tre män, en perrong och ändlös väntan på Tåget. Ett fastfruset led med medelåldersstora inbördes mellanrum men med allt mer desperata blickar fastnitade på samma horisont.

Alla tre debutanterna får godkänt. Christoffer gjorde några bra anlopp och några schysst hänsynslösa brytningar men sträckte vid ett tillfälle en vadmuskel. Tom blandade bra passningsspel med ovana vid plastgräset höga studsar. Ronnie hade mod att utmana och slog flera bra inlägg som yttermittfältare och förundrades själv över upptäckten av hur kul det är att spela ytterback. En förklaring till att han omedelbart kände sig hemma där kan ha vara det vidsträckta perspektivet och de långsmala, tvåspaltkrönikeliknande ytorna på fotbollsfältets relativa baksida.


Matchens citat: ”Han påverkade inte spelet” – När Måns fått en frilägespassning mitt i plan och var ca fem meter onside på grund av en desorienterad (förmodad) ATP-läkare i mörkblåtröja blåste domaren för offside och motiverade sitt domslut med detta närmast klassiska citat.

Matchens ord: komplexitet.

Uppsala 6 oktober 2007

Författarlandslaget - Läkarlandslaget 4-3 (1-3)

Läkarlandslaget var betydligt bättre än vad vi trodde så trots ett obligatoriskt: "Ingen underskattning, grabbar!" blev vi tagna på sängen. De var hårda, robusta och hade ett eget spel, rullade lugnt och metodiskt till varandra, vilket ganska omgående skapade problem hos oss. Vårt lag, med många debutanter, hade svårt att överhuvudtaget få tag i bollen i början av matchen och långsamt och metodiskt pressade läkarna ner oss i brygga. Man väntade på ett första mål från deras sida men oförmåga och bra målvaktsspel från Tommys sida gjorde att ställningarna hölls och efter en kvart, tjugo minuter kunde vi sticka upp lite i sporadiska attacker oftast initierade av Martin Bengtsson eller Niclas Kindvall. En sådan resulterade i att Ekelund kom hyfsat fri och på ett flackt skott kunde göra 1-0 till författarna, oförtjänt dock! Strax därpå var det ytterligt nära 2-0 men den här gången brände vår 10:a i ett ännu bättre läge än vid 1-0:målet. Mod ingöts dock av dessa attacker och Måns Gahrton svärmade likt en febrig humla över motståndarnas straffområde så fort bollen hamnade där. Över och kring honom doftade det som av alla sanna målskyttar: Jag ska göra mål idag!
Läkarna fortsatte dock mala och några minuter senare kom ett rättvist 1-1. Mot slutet av halvleken upplystes vi, av domarna, om att "två minuter" återstod. Kanske ledde detta till att vi slappnade av och började längta efter halvtidsvila. Vår f.d. justitieminister kom på efterkälken i en närkamp och fällde en av deras anfallare. Solklar straff och 2-1 till läkarna. Och ingen paus i sikte. Strax därpå kunde läkarna öka på till 3-1 och ett roligt författarlag gick till pausvila tio minuter efter att domarna talat om "två minuter" till paus...
Omdisponering i paus. Bodström ner som mittlås. Bengtsson och Kindvall ihop i mitten. Och med hjälp av medvinden visade sig detta vara ett genidrag. Författarlaget vände matchen. Spelet flyttades över på läkarnas planhalva och efter bara några minuter kunde Måns Gahrton, efter riv och slit på egen hand, skicka in reduceringen, 2-3. Det gav mod och flykt åt oss, inte minst åt planens lirare, Martin Bengtsson, som flög fram likt ett jehu, dribblandes, skojandes, löpandes i alla möjliga riktningar. Från San Siro till Stenhagen och strålande av lust! Under ett dribblingsförsök till vänster i straffområdet fälldes han så - eller var det en lärdom från Inters ungdomslag som praktiserades, det är fortfarande oklart och själv log han mystiskt när frågan kom på tal senare på kvällen, på O'Learys i centrala Uppsala - och på den efterföljande straffen satte han 3-3 rutinerat och enkelt.
Efter detta fortsatte författarna mala på i den ena gula anfallsvågen efter den andra men läkarna stod upp, försvarade sig bra och stack emellan med enstaka, giftiga attacker som emellertid avvärjdes av Tommy och mittförsvaret. Fem, sex minuter före slutet bet sig så författarna fast i läkarnas straffområde, bra kortpassningsspel och jätteläge för Gahrton som fick på ett bra skott, målvakten gjorde dock en fin räddning men på returen kunde så allas vår Niclasinho Kindvallo dundra in 4-3 via ribban och i hans ansikte gick det samtidigt att utläsa: Nock nu! Det är här - och ingen annanstans - som skåpet ska stå!
Och så blev det. Matchen slutade 4-3 till Författarlandslaget. En eloge, dock, till ett gediget Läkarlandslag som inte alls var den piece of cake det hade ryktats om.
F.E.

Malmö 9 juni 2007

Sverige-Italien 4-2 (0-2)

Sverige vann igen, för fjärde gången i rad. Som vanligt var det en tuff kamp mot Italien i finalen men liksom vid de två tidigare matcherna så drog Sverige det längsta grässtrået.

Italien tog ledningen med 2-0 tidigt i första halvlek och höll ledningen i pausen. I andra chockstartade Sverige och gjorde 1-2 genom Peter Kihlgård och kvitteringen, väldigt omdiskuterad, krediterades Joakim Forsberg för.

Sedan stod matchen och vägde och en av författarfotbollens bästa och snabbaste målskyttar, Francesco Trento, var flera gånger nära. Istället gjorde Måns Gahrton sitt sjätte mål för turneringen med tio minuter kvar och på övertid rullade Jesper Hall in 4-2.

Det var en match som kunde gått hur som helst. Sverige hade visserligen ett procentuellt bollinnehav på 75 procent men Italien är alltid farliga, obekväma men Juhan Kanerva och framförallt Aage Radmann stoppade det mesta. Juhas fighting spirit låg också bakom den snabba svenska kvitteringen och det kändes ganska rättvist att han och inte Aage fick priset som finalens MVP, Matchens mest värdefulla spelare. Men som sagt, endast ganska rättvist...

Florens, 16 september 2006

2006-09-17: Italien-Sverige 3-4 (1-1 i paus, vid full tid och efter förlängning)

Titel: Mot alla odds

Genre: Romantisk arbetarroman av tegelstenstyp (2x35+2x10 = 2x45)

Rum: Florens, Italienska fotbollsförbundets Nirvana-omhuldade träningsanläggning.

Karaktär: VM-final i Writers League

Målskyttar: Samuelsson + Ekelund, Hall och Lindh
Laget (4-4-2): Olofsson - Hansson, Radmann, Kanerva, Wickström -

Tichy, Lindh, Kindvall, Lindberg - Ekelund, Kihlgård

Fribytare: Economou, Sjöholm, Hyllienmark och Hall

Domare: Domarkvartett av tvivelaktig härkomst. Blåste sönder matchen och en pajazzo som fjärdedomare.
Publik: ca 100 ( vilket kan ses som en ganska bra siffra med tanke på att allmänheten inte har tillträdde till anläggningen).
Väder: 22 grader och duggregn hela matchen. Ett åskoväder skrämdes iväg efter avspark.
Matta: Bra, tredje generationens plastgräs. Kanske något snabbt i vätan.

VM-mästarna från vänster i övre raden: Eva af Geijerstam (kulturell direktör ), Peter Kihlgård, Juha Kanerva, Stefan Lindberg, Pontus Lindh, Jeper Hall, Tony Samuelsson, Fredrik Eklund (blyg?) Michael Economou och Magnus Sjöholm. Undre raden: Olov Hyllienmark, Mika Wikström, Niclas Kindvall, Tommy Olofsson, Ernst Brunner (skadad) Andrzej Tichy, Aage Radmann och Pär Hansson.


Poeten och piprökaren Tommy Olofsson blev stor svensk hjälte i VM- finalen i Florens tidigare i eftermiddags. Efter 1-1 både vid fulltid och förlängning väntade vad alla trodde skulle bli ett ohyggligt nervdrama. Men Tommy la tryggt pipan vid ena stolproten, bad den vänta en liten stund och lurade sedan italienare efter italienare att skjuta i ?rätt hörn? .

Botticielli hade inte kunnat göra det bättre - Tommy stiger upp ur det toskanska plastgräset på ett snäckskal och förtrollar alla som ställs ensamma med honom och hans.. ...skönhet!

Det var magi, ren magi! Så här gick det till:

Fredrik Ekelund satte första straffen. Direkt efteråt angav Tommy att han inte tänkte tolerera någon förlust. Tog ett steg åt höger och lämnade därför lucka till vänster. Där kom också skottet men då låg Tommy redan raklång i luften och boxade bort bollen. Ungefär så, fritt efter ett upphetsat minne.

Italien missade, trots/ tack vare en vilt skrikande och skällande lagledare i gamle fotbollsrevolutionären Paulo Sollier även andra straffen. Jesper Hall slog koncentrerat in 2-0 . Nu var värdarna och om inte matt så i alla fall i en besvärande schackställning.

Sverige missade trean medan Italien reducerade 1-2 på en otagbar ?stramare?.

Pontus Lindh satte 3-1 i burgaveln och nu var värdarna tvungna att göra mål. Tommy ville annat, avvaktade den nervöse skytten och knep lädret som om det hade varit han egen ?sugga?.

Tre fabulösa strafförnekanden av fem möjliga. Otroligt. Man kommer att tänka på Janne Möllers fyra straffräddningar i Östtyskland, 1976 men han hade fem östtyskar mot sig. Och det var endast en Europacupmatch - inte "fucking" VM-final!

Överlyckliga gula, svenskar stormade ner till hjälten och hissade honom till väders. Det var hurra, klappar, kramar och en stunds gammaldags, reservationslös lycka i regnet, på plastgräset.

Matchen i övrigt, jo ett heroiskt, vilt kämpande Sverige faktiskt borde vunnit redan vi full tid. Även om vi var, som Lindh säger, ?trötta som åkrar?

Vi dominerade stort de första 20 minuterna och borde nog gjort något mål där. Istället tog Italien ledningen. Vi rivstartade i andra, höjde tempot och det gav snabbt utdelning då Andrzej Tichy serverade den djupledes springande Tony Samuelsson ett perfekt inlägg. Tony tog ner bollen och sköt hårt, lågt och otagbart i bortre burgaveln.

Vi förde matchen men Italienarna var inte ofarliga. Visserligen skapade de inte så mycket men det var ändå en väldigt bra match. För att ytterligare betona vilken heroisk seger det var måste berättas att mittbacksgiganten Juha Kanerva fick gå ut redan i första halvlek med en ljumskskada och Niclas Kindvall redan i halvtid. Men vi stred och kämpade i duggregnet, speciellt duon av innermittfältare verkade vara utrustade med evighetsbatterier: Pontus Lindh och Tony Samuelsson. Men som vanligt när Sverige vinner i författarfotboll så är det vårt starka kollektiv som avgör. Alla är med!
/Magnus Sjöholm

Fotnot 1: Som vanligt vad gäller skönlitterära texter uppstår olika tolkningar av vad som egentligen ligger till grund för berättelsen. I det här fallet matchens resultat. Det bör alltså påpekas att detta enbart är en fantasi, schimär, en skröna vars likheter med verkligheten är rent tillfälliga - åtminstone vad gäller slutresultatet. Men alla, till och med översättarna, är överens om vem som vann!Uppsala 6 oktober 2007

Författarlandslaget - Läkarlandslaget 4-3 (1-3)

Läkarlandslaget var betydligt bättre än vad vi trodde så trots ett obligatoriskt: "Ingen underskattning, grabbar!" blev vi tagna på sängen. De var hårda, robusta och hade ett eget spel, rullade lugnt och metodiskt till varandra, vilket ganska omgående skapade problem hos oss. Vårt lag, med många debutanter, hade svårt att överhuvudtaget få tag i bollen i början av matchen och långsamt och metodiskt pressade läkarna ner oss i brygga. Man väntade på ett första mål från deras sida men oförmåga och bra målvaktsspel från Tommys sida gjorde att ställningarna hölls och efter en kvart, tjugo minuter kunde vi sticka upp lite i sporadiska attacker oftast initierade av Martin Bengtsson eller Niclas Kindvall. En sådan resulterade i att Ekelund kom hyfsat fri och på ett flackt skott kunde göra 1-0 till författarna, oförtjänt dock! Strax därpå var det ytterligt nära 2-0 men den här gången brände vår 10:a i ett ännu bättre läge än vid 1-0:målet. Mod ingöts dock av dessa attacker och Måns Gahrton svärmade likt en febrig humla över motståndarnas straffområde så fort bollen hamnade där. Över och kring honom doftade det som av alla sanna målskyttar: Jag ska göra mål idag!
Läkarna fortsatte dock mala och några minuter senare kom ett rättvist 1-1. Mot slutet av halvleken upplystes vi, av domarna, om att "två minuter" återstod. Kanske ledde detta till att vi slappnade av och började längta efter halvtidsvila. Vår f.d. justitieminister kom på efterkälken i en närkamp och fällde en av deras anfallare. Solklar straff och 2-1 till läkarna. Och ingen paus i sikte. Strax därpå kunde läkarna öka på till 3-1 och ett roligt författarlag gick till pausvila tio minuter efter att domarna talat om "två minuter" till paus...
Omdisponering i paus. Bodström ner som mittlås. Bengtsson och Kindvall ihop i mitten. Och med hjälp av medvinden visade sig detta vara ett genidrag. Författarlaget vände matchen. Spelet flyttades över på läkarnas planhalva och efter bara några minuter kunde Måns Gahrton, efter riv och slit på egen hand, skicka in reduceringen, 2-3. Det gav mod och flykt åt oss, inte minst åt planens lirare, Martin Bengtsson, som flög fram likt ett jehu, dribblandes, skojandes, löpandes i alla möjliga riktningar. Från San Siro till Stenhagen och strålande av lust! Under ett dribblingsförsök till vänster i straffområdet fälldes han så - eller var det en lärdom från Inters ungdomslag som praktiserades, det är fortfarande oklart och själv log han mystiskt när frågan kom på tal senare på kvällen, på O'Learys i centrala Uppsala - och på den efterföljande straffen satte han 3-3 rutinerat och enkelt.
Efter detta fortsatte författarna mala på i den ena gula anfallsvågen efter den andra men läkarna stod upp, försvarade sig bra och stack emellan med enstaka, giftiga attacker som emellertid avvärjdes av Tommy och mittförsvaret. Fem, sex minuter före slutet bet sig så författarna fast i läkarnas straffområde, bra kortpassningsspel och jätteläge för Gahrton som fick på ett bra skott, målvakten gjorde dock en fin räddning men på returen kunde så allas vår Niclasinho Kindvallo dundra in 4-3 via ribban och i hans ansikte gick det samtidigt att utläsa: Nock nu! Det är här - och ingen annanstans - som skåpet ska stå!
Och så blev det. Matchen slutade 4-3 till Författarlandslaget. En eloge, dock, till ett gediget Läkarlandslag som inte alls var den piece of cake det hade ryktats om.
F.E.

Malmö 9 juni 2007

Sverige-Italien 4-2 (0-2)

Sverige vann igen, för fjärde gången i rad. Som vanligt var det en tuff kamp mot Italien i finalen men liksom vid de två tidigare matcherna så drog Sverige det längsta grässtrået.

Italien tog ledningen med 2-0 tidigt i första halvlek och höll ledningen i pausen. I andra chockstartade Sverige och gjorde 1-2 genom Peter Kihlgård och kvitteringen, väldigt omdiskuterad, krediterades Joakim Forsberg för.

Sedan stod matchen och vägde och en av författarfotbollens bästa och snabbaste målskyttar, Francesco Trento, var flera gånger nära. Istället gjorde Måns Gahrton sitt sjätte mål för turneringen med tio minuter kvar och på övertid rullade Jesper Hall in 4-2.

Det var en match som kunde gått hur som helst. Sverige hade visserligen ett procentuellt bollinnehav på 75 procent men Italien är alltid farliga, obekväma men Juhan Kanerva och framförallt Aage Radmann stoppade det mesta. Juhas fighting spirit låg också bakom den snabba svenska kvitteringen och det kändes ganska rättvist att han och inte Aage fick priset som finalens MVP, Matchens mest värdefulla spelare. Men som sagt, endast ganska rättvist...

Florens, 16 september 2006

2006-09-17: Italien-Sverige 3-4 (1-1 i paus, vid full tid och efter förlängning)

Titel: Mot alla odds

Genre: Romantisk arbetarroman av tegelstenstyp (2x35+2x10 = 2x45)

Rum: Florens, Italienska fotbollsförbundets Nirvana-omhuldade träningsanläggning.

Karaktär: VM-final i Writers League

Målskyttar: Samuelsson + Ekelund, Hall och Lindh
Laget (4-4-2): Olofsson - Hansson, Radmann, Kanerva, Wickström -

Tichy, Lindh, Kindvall, Lindberg - Ekelund, Kihlgård

Fribytare: Economou, Sjöholm, Hyllienmark och Hall

Domare: Domarkvartett av tvivelaktig härkomst. Blåste sönder matchen och en pajazzo som fjärdedomare.
Publik: ca 100 ( vilket kan ses som en ganska bra siffra med tanke på att allmänheten inte har tillträdde till anläggningen).
Väder: 22 grader och duggregn hela matchen. Ett åskoväder skrämdes iväg efter avspark.
Matta: Bra, tredje generationens plastgräs. Kanske något snabbt i vätan.

VM-mästarna från vänster i övre raden: Eva af Geijerstam (kulturell direktör ), Peter Kihlgård, Juha Kanerva, Stefan Lindberg, Pontus Lindh, Jeper Hall, Tony Samuelsson, Fredrik Eklund (blyg?) Michael Economou och Magnus Sjöholm. Undre raden: Olov Hyllienmark, Mika Wikström, Niclas Kindvall, Tommy Olofsson, Ernst Brunner (skadad) Andrzej Tichy, Aage Radmann och Pär Hansson.


Poeten och piprökaren Tommy Olofsson blev stor svensk hjälte i VM- finalen i Florens tidigare i eftermiddags. Efter 1-1 både vid fulltid och förlängning väntade vad alla trodde skulle bli ett ohyggligt nervdrama. Men Tommy la tryggt pipan vid ena stolproten, bad den vänta en liten stund och lurade sedan italienare efter italienare att skjuta i ?rätt hörn? .

Botticielli hade inte kunnat göra det bättre - Tommy stiger upp ur det toskanska plastgräset på ett snäckskal och förtrollar alla som ställs ensamma med honom och hans.. ...skönhet!

Det var magi, ren magi! Så här gick det till:

Fredrik Ekelund satte första straffen. Direkt efteråt angav Tommy att han inte tänkte tolerera någon förlust. Tog ett steg åt höger och lämnade därför lucka till vänster. Där kom också skottet men då låg Tommy redan raklång i luften och boxade bort bollen. Ungefär så, fritt efter ett upphetsat minne.

Italien missade, trots/ tack vare en vilt skrikande och skällande lagledare i gamle fotbollsrevolutionären Paulo Sollier även andra straffen. Jesper Hall slog koncentrerat in 2-0 . Nu var värdarna och om inte matt så i alla fall i en besvärande schackställning.

Sverige missade trean medan Italien reducerade 1-2 på en otagbar ?stramare?.

Pontus Lindh satte 3-1 i burgaveln och nu var värdarna tvungna att göra mål. Tommy ville annat, avvaktade den nervöse skytten och knep lädret som om det hade varit han egen ?sugga?.

Tre fabulösa strafförnekanden av fem möjliga. Otroligt. Man kommer att tänka på Janne Möllers fyra straffräddningar i Östtyskland, 1976 men han hade fem östtyskar mot sig. Och det var endast en Europacupmatch - inte "fucking" VM-final!

Överlyckliga gula, svenskar stormade ner till hjälten och hissade honom till väders. Det var hurra, klappar, kramar och en stunds gammaldags, reservationslös lycka i regnet, på plastgräset.

Matchen i övrigt, jo ett heroiskt, vilt kämpande Sverige faktiskt borde vunnit redan vi full tid. Även om vi var, som Lindh säger, ?trötta som åkrar?

Vi dominerade stort de första 20 minuterna och borde nog gjort något mål där. Istället tog Italien ledningen. Vi rivstartade i andra, höjde tempot och det gav snabbt utdelning då Andrzej Tichy serverade den djupledes springande Tony Samuelsson ett perfekt inlägg. Tony tog ner bollen och sköt hårt, lågt och otagbart i bortre burgaveln.

Vi förde matchen men Italienarna var inte ofarliga. Visserligen skapade de inte så mycket men det var ändå en väldigt bra match. För att ytterligare betona vilken heroisk seger det var måste berättas att mittbacksgiganten Juha Kanerva fick gå ut redan i första halvlek med en ljumskskada och Niclas Kindvall redan i halvtid. Men vi stred och kämpade i duggregnet, speciellt duon av innermittfältare verkade vara utrustade med evighetsbatterier: Pontus Lindh och Tony Samuelsson. Men som vanligt när Sverige vinner i författarfotboll så är det vårt starka kollektiv som avgör. Alla är med!
/Magnus Sjöholm

Fotnot 1: Som vanligt vad gäller skönlitterära texter uppstår olika tolkningar av vad som egentligen ligger till grund för berättelsen. I det här fallet matchens resultat. Det bör alltså påpekas att detta enbart är en fantasi, schimär, en skröna vars likheter med verkligheten är rent tillfälliga - åtminstone vad gäller slutresultatet. Men alla, till och med översättarna, är överens om vem som vann!