Tidigare matcher

2006-09-15: Ungern-Sverige 0-3 (0-2)

Titel: En förtrollad värld

Genre: Essäsamling av normalt omfång ( lärorika 2x35 min)

Rum: Centro Tecnico Coverciano, Italienska fotbollsförbundets träningsanläggning, Florens

Karaktär: VM-semi, i andra upplagan av Writers League

Målskyttar: Ekelund, Tichy och Lindberg
Laget (4-4-2): Olofsson - Hansson, Radmann, Kanerva , Wickström - Tichy, Lindh, Kindvall, Hall - Ernst Brunner, Ekelund. Fribytare: Economou, Sjöholm, Lindberg, Samuelsson, Hyllienmark

Domare: Lokal domare strax under 30 år som var helt OK. Bad Kihlgård ta av sig armlänken med orden " take on this".
Publik: ca 100
Väder: 22 grader, tidvis soldis och en behaglig, syremättad luft efter nattens bibliska skyfall då det kändes som om Arno var på väg in i Ufficierna igen.
Matta: Plastgräs, tredje generationen. Utmärkt men upphov till många skrubbsår.

Mellersta raden från vänster (den ende som räknas på den här bilden): den lille fågeln, Kurre Hamrin.

Tänk er två synkrona konstsimmare på plastgräs och en plötslig stretchingövning med boll och mål. Där har ni en av höjdpunkterna när Sverige motsvarade alla högt ställda förväntningar och systematiskt malda ner ett stundtals tekniskt Ungern. Nu väntar värdnationen i en repris på finalen i Bremen.

Förberedelserna var inte heller denna gång de ultimata. Halva laget strandade i München på torsdagskvällens, fick lifta med ett förhistoriskt litet propellerplan till Pisa där alltför liten hyrbil utverkades i utbyte mot 250€. Per dygn! Tack Avis!

Sedan vattenplanade vi genom den toskanska natten och de sista tio tunga milen in till Florens. Vår kartozoologiskt (googla på det!) intresserade lagmedlem ledde oss direkt till hotellet i de florentinska gränderna. På ren kartozoologisk instinkt – det luktar katt här…

Ankomst 02:00!

Den svettiga delen av denna turnering genomförs på det Italienska landslagets legendariska träningsanläggning i utkanterna av Florens. Vi tog oss dit på cykel, ledda av Ernst Brunner som visserligen var debutant i laget men oldboy i staden!

Hans energiska utbrytningsförsök splittrade redan tidigt huvudklungan – han stack i uppförsbackarna och frågade efter vägen vid rödljusen! Med tanke på antalet enkelriktade gator som avverkades så har nog Ernst i huvudsak tidigare tagit sig fram med fötterna i Florens.

Hela huvudklungan anlände i god tid till anläggningen men vi fick inte värma upp på någon av de många gröna gräsgolven –istället förvisades vi till en plantering bakom läktaren. Dessutom spelas matchen på konstgräs – något våra värdar glömt upplysa oss om.

I första matchen vann Italien över England med 5-1. Sensationell utdelning för ett lag som aldrig gjort mer än två mål i en och samma författarfotbollsmatch.

Under tiden genomförde vi våra sedvanliga matchritualer, bl a tänkvärda ord av Niclas Kindvall och omklädningsrumskvädet ”O´Adele” ( har inget känt samband med världens dyraste oljemålning- Klimts ”Adele”). Sedan gick vi in och spöade pustans söner fett!

Efter tio minuter gick vår betongback Aage Radmann på offensiv tur, fick en delikat passning av Jesper Hall i vänsterinnerposition, drog sig ner mot kortlinjen och la sedan en boll mot bortre stolpen.

Där dök naturligtvis skyttekung Ekelund upp, ett halvt steg före sekundant Kihlgård. En synokrom ”slidening” senare och bollen låg bekvämt i nätmaskerna och stortrivdes – tack vare Ekelunds vrist och Kihlgårds osjälviska, kamrataktiga, hedersamma uppträdande.

Tyvärr skadade sig sedan Erst Brunner allvarligt. En del av akillessenan gick av och det blev bår och ambulans. Framåt sena eftermiddagen återvände dock vår hjälte till hotellet Pucci Suite ( typ) med läkarorder på ro och stillhet det närmaste halvåret!

Under den kvart Ernst spelade hann han dock visa upp vilken stor spelare han är: osjälvisk, bra teknik, utsökt blick för spelet och stort hjärta!

2-0 kom efter en halvtimme då Pontus Lindh spelade fri Andrezj Tichy som lugnt och behärskad slog bollen bredvid målvakten.

Ungern hade efter det lite mer av bollen men skapade i princip endast en farlighet. Ett friläge som den fd balettpojken Tommy Olofsson räddade med en patenterad tåparad.

Ungrarna var osedvanlig bleka sista tredjedelan av plan och vi spelade i princip av matchen. Tony Samuelsson tog sig i mitten av andra runt på kanten och slog ett perfekt inlägg till bortre stolpen där Stefan Lindberg bara hade att ”bocka och skaka hand med bollen”. Vi kunde och borde också gjort ytterligare något mål, bl a hade Mika Wikström en hörna i insidan av stolpen!

Backlinjen och mittfältet tog stort defensivt ansvar. Ska någon i det extremt starka kollektivet ha överbetyg blir det den spröda bulldozdebutanten Pontus Lindh och Pär Hansson. Han spelade visserligen boll mer liggande än upprätt men var ändå helt makalös. Efter de 15-talet hänsynsfulla glidtacklingar på konstgräs lär hans knä i morgon se ut som nystyckade renkadaver! Eller som Richard Harris rygg i filmen ”Horse”.

Vår svensk-skandinaviska moral, det Camus på franska kallade ”livet” , det gjorde oss ännu en gång till vinnare – idag bar vi alla med stolthet den gula ledartröjan!

Tack till våra trogna supporters – speciellt Kurre Hamrin och Svenska Ambassaden i Rom.

/Magnus Sjöholm

2006-07-28: Dalsland-Sverige 1-1 (1-1)

Titel: Mixade känslor

Genre: Ungdomsovell (2x25)

Rum: Örnäsvallen, Åmål

Karaktär: VM-test, vänskapsmatch i samband med Bokdagarna i Dalsland

Målskyttar: "Ronnie"
Laget (4-4-2): Olofsson - Hansson, Radmann, Johan Tell, Michael Economou -

Ida Linde, Pontus Lindh, Sjöholm, Malin Backström - Bob Hansson, Thomas Sjöholm. Fribytare:

"Ronnie".

Domare: 18-årigt lokalt domarlöfte. Hänsynsfull. Hon hade två jämnåriga på linjen.
Publik: ca 100
Väder: Klockren kepsmatch! Kraftig sol, 27 grader ännu vid avspark kl 18:00 och måttlig till frisk vind.
Matta: Gräs. Bra och jämn trots ett så kraftigt regn timmarna före att Vänern, närmsta grannen, verkade fundera på att planka in.

Solig lagbild före matchen. Som en hyllning till vår backklippa Aage likväl som en påminnelse om Dalslands geografiska utsatthet genomförde vi matchen i norskliknande landslagsmundering. Övre raden från vänster; "Ronnie" (lokal hedersförf.), Pontus Lindh, Thomas Sjöholm (lokal hedersförf.), Bob Hansson, Ida Linde, Magnus Sjöholm. Nedre raden från vänster: – Michael Economou, Johan Tell, Tommy Olofsson, Malin Backström, Aage Radmann, (ÖSK-legenden Janne Mossberg) och Pär Hansson.

Matchreferat

En debutants intryck

Debutanterna

Varför man kan älska Åmål

2006-06-04: Italien-Sverige 1-2 (0-1)

Rum: Weserstadion, Bremen.

Karaktär: VM-final

Målskyttar: Ekelund 2
Laget (4-4-2): Olofsson - Hansson, Kanerva, Radmann, Wickström – Tichy, Kindvall, Lindberg, Samuelsson - Ekelund, Kihlgård. (Fribytare: Hall, Sjöholm, Bergh)
Domare: Äldre, kraftlös f d boxningsdomare
Publik: ca 100
Väder: lite blåsigt, små solglimtar och 18 grader
Matta: Gräs. Werder Bremens andra träningsplan. Mycket bra och jämn.


Matchen började som alla finaler (med det exceptionella undantaget Västtyskland-Holland -74). Det var trevande, tillknäppt och händelselöst. Lagen ”kände” på varandra och italienarna kändes mest.

I semifinalen hade de använt sig av ett spelskickligt mittfält, bollinnehav och snabba forwards. Nu satsade deras spelande tränare på kraft. Det är ett gott betyg åt våra spelares tekniska briljans men det gjorde extra ont.

Centertanken Stefano Sordo, liksom jag har han ett idrottsförflutet som alltför kortväxt powerforward i basket, spelar fotboll som Per Ledin lirar hockey, eller fotboll. Han går alltid på spelaren. Konsekvent. Och även andra italienare smällde på bra. Däremot var vi svenskar oerhört dygdiga och de avblåsningar vi drabbades av var snarast symboliska - för att italienarna ( och domaren) skulle slippa behöva rodna över frisparksstatistikens ensidighet.

Det var vår högersida som fungerade bäst i början. Utan att skapa några riktiga farligheter kom vi igenom på den kanten flera gånger. Vi skaffade oss också några hörnor som inte var helt ofarliga.

Italienarnas defensiva taktik bestod i att plocka bort Niclas och det lyckades de ganska bra med inledningsvis. Framåt var deras snabba omställningar hela tiden farliga. De spelade långa bollar över mittfältet till sina två anfallare som sedan skulle hålla bollen och vänta in ett väldigt löpande mittfält. De kom till många avslut men gick de på mål stod Tommy i vägen. En kvart in i matchen gjorde han sin första panterräddning – flög raklång genom den tyska luften och tippade bollen till hörna.

Vi gör många mål på fasta situationer och 1-0 kom efter en av alla dessa suveräna högerhörnor av Mika Wickström. Bollen var på väg att skruva sig in i mål då ”der Bomber” Ekelund för säkerhets skull hjälpte den på vägen med en resolut volleykanon.

Vi behöll greppet halvleken ut. Skapade inte så många chanser men vårt mittfält kontrollerade sin del av planen medan Juha och Aage samlade upp de alltmer utspridda, blå långbollarna.

I halvtid kändes det tillfredställande. Italienarna var mycket bättre än i höstas men samtidigt hade väl några av oss intrycket att vi hade en extra växel.

Vi fann den dock inte. I alla fall inte i början av andra. Italienarna dominerade eftertryckligt och vi backade tillbaka. Lite ängsliga, och ja rent av lite självdestruktiva. Tommy fick jobba rejält samtidigt som motståndarna missade minst ett givet mål.

Efter den gastkramande inledningen lyckades vi dock flytta upp spelet lite, hålla i bollen på mittfältet och tvinga ”Gli Azzurri” att jobba hemåt. Deras mittfält visade också klara trötthetstendenser.

Här visar Niclas sig oumbärlig. Han kan alltid hålla i bollen lite extra och göra något klokt av den. Han är en spelare med tio händer – när vi andra ibland uppträder som om vi var nervösa och stressade är det enbart att räcka ut en hand till Niclas och så känns det genast bättre. Att passa Niclas ger samma känsla som när man kröp upp i TV-soffan hos mamma eller pappa. De fanns alltid där och kunde berätta att det inte var på riktigt, att det fanns kameror runt omkring fast vi inte såg dem just då. Att bovarna egentligen var snälla skådespelare och att allting skulle sluta lyckligt.

Märkligt nog är det just så. Att spela fotboll med Niclas är misstänkt likt fiktion. Kamerorna är där. Spelet är, ifall man hinner tänka efter, enbart en rolig, vacker, lek och hittills har varje ”sagodrama” fått ett lyckligt slut.

I mitten av halvleken hade vi några väldigt utsökt vackra anfall där vi utnyttjade både spelbredd och de uppoffrande löpningarna utan boll. Med Tony och Stefan som kreatörer liknade vårt ”bollflow” FC Barcelona när de är som bäst: ”entouch-fotbollen” förde oss in i straffområdet flera gånger. Vid en av dessa tillfällen fick Fredrik bollen i högerposition samtidigt som Jesper drog isär försvaret på andra flanken genom osjälviska ruscher, mestadels framåt. Fredrik fick ”en-mot-en-läge”, drog backen och överraskade målvakten med ett skott i fel hörn.

2-0!

Men som den gamla fotbollsklyschan säger –det finns inget farligare än att leda med 2-0. Det skulle i så fall vara 3-0. Det måste också erkännas att började vi spela lite italienskt, släppte mittfältet och backade hem. Eller så var motståndarna bara så mycket bättre och aggressiva. Just då.

En annan förklaring var att vänsterback Mika tvingades linka ut efter en smäll. Annars präglades han och Juhas inställning som vanligt av all Runeberg de förmodligen tvingats läsa i skolan: mer bajonett än reträtt!

Jonas Bergh gjorde ett bejublat inhopp där han blandade geniala klackpassningar med mindre lyckade nummer i den högre skolan.

Både Tommy och försvaret fick nu svettas rejält. Reduceringen lät vänta på sig tills det var 7-8 minuter kvar. Ett skott som Tommy lätt plockat studsade dock på ett försvarsben och friställde en motståndare.

Resten av matchen var hård italiensk dominans samtidigt som det skapades enorma, fria ytor på deras planhalva. Fredrik spelade fram Jesper som borde satt 3-1 om det inte var för den annars så utmärkta planens enda tuva hade korsat bollbanan. En ”Pratimiss”!

Fredrik själv sköt bollen stenhårt i bortre krysset. Hade blivit Årets mål om den vettskrämda kulan inte valt att trotsa fysiken. Förvandlad till dödlig rikoschett for den längs mållinjen och ut. Kändes fel, rent naturvidrigt!

Italienarna tryckte på men försvaret stod pall.

Inledningsvis kritiserade jag domaren för hans extremt höga tolerans. Han tillät allt. Ett rätt hade han dock. Hans vackra, efterlängtade blåsning för full tid kändes klockren!

Varpå följde glädje, blandad med lättnad, kramar, tacksamhet, tacktal, många tunga priser och öl! Plus en snabb segerbankett i cateringtältet.

Att ligga där i en ring i gräset, känna solens värme i ansiktet och se hur den gnistrade i pokalerna. Erfara den inte helt oangenäma segersvetten från ännu oduschade lagkamrater samtidigt som en kall Becks söker sig ner i halsen. Det kändes bra. Ännu bättre var känslorna av ljuden från det svenska A-landslagets träning 50 meter därifrån. Ropen, tillslagen, publikljudet och vetskapen om att de drömmer om något vi redan gjort.

För även om man som utomstående betraktare kan ifrågasätta konkurrensen i vårt VM är vi lika fullt världsmästare och A-landslaget, de på andra sidan skogsdungen och de stora plastskynkena, de är blott ett gäng duktiga, väldigt omskriva ”wannabies”.

Magnus Sjöholm

Ps Gerd Müller gjorde 68 mål på 62 A-landskamper för Västtyskland. Fredrik Ekelund har gjort 8 mål på 4 A-landskamper för oss.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

2006-06-03: Weserstadion, Bremen, VM-semifinal, Tyskland-Sverige 2-3 (2-2)

Målskyttar: Ekelund 2, Kindvall
Laget (4-4-2): Olofsson - Hansson, Kihlgård, Radmann, Wickström – Tichy, Kindvall, Kanerva, Samuelsson - Ekelund, Lindberg (Fribytare: Hall, Sjöholm, Bergh)
Domare: Ganska dålig, orörlig och mustaschprydd som en havande säl.
Publik: ca 100
Väder: lite blåsigt, regnstänk och 16 grader
Matta: Nyanlagd plast, väldigt långsam men ganska skön

Läs mer + matchreferat